söndag 8 september 2019

Hej då Madagascar!

Jag har varit på tjänsteresa på Madagascar. En ö där det växer och odlas så mycket kryddor men väldigt lite av dem används i deras egen matlagning. Jag måste säga att den traditionella maten inte smakar så mycket. Att Madagascar är en av världens 10 fattigaste länder är väldigt tydligt. En annan sak som är väldigt tydlig är Frankrikes inverkan på landet när det gäller språket vilket inte är så konstigt eftersom Madagascar var en fransk koloni i nära 80 år. Alla skyltar och namn är franska och nästan alla talar franska.

Jag är riktigt förvånad över mig själv hur mycket franska jag faktiskt kan, jag har ställt många frågor på franska under de revisioner vi gjort och faktiskt förstått väldigt mycket av svaren på franska också.

Vi har varit ute i bushen för att se hur kanel odlas och skördats, vadat genom floder, ätit lunch i en liten "hydda" hos bönderna, åkt på vägar som knappt är några vägar timma efter timma och mycket mer. De flesta lever ett väldigt enkelt liv, går upp när solen går upp och lägger sig när det blir mörkt. Man ser solceller utanför de mest ruffiga små hus och hyddor, vilket ju naturligtvis har ändrat deras levnadsvillkor en hel del.

Väldigt stor del av befolkningen lever på bara ris som odlas i massor. Andelen som inte kan läsa och skriva är väldigt stor och det är inte alltid nära till en skola eller så finns det ingen lärare i skolan.

Fattigt men väldigt rent ute på gator och i naturen inte alls som det till exempel ser ut i Indien. Ön är så grön och här finns många endemiska arter. Jag har dock inte fått tillfälle att se några lemurer som jag hoppats.

Vi har en dag kvar på denna gröna men väldigt fattiga ö.












Lunch hos bönderna



Kanelträd



Över här fick vi alla vada för att komma till odlingarna av kanel.



Solcellerna på plats



Ett av alla risfält



Här kan man klippa sig:) 







På väg mot kanelen. Djuret kallas Zebu och är någon typ av vattenbuffel. Väldigt vanlig på menyer om man har råd att äta mer än ris förstås. Det har ju inte en så stor del av befolkningen. Zebu används också som dragdjur.



Stora huvudvägen, här dock utan alla stora hål som fanns på så många ställen.











söndag 25 augusti 2019

Sketching i mitt älskade Languedoc

Vid två tillfällen i år har jag testat och fått instruktion i att sketcha av Anette Morris. Det är jätteroligt och avkopplande men svårt. Anette har flera kurser varje månad och om ni får möjlighet att testa så gör det.

Här är några av mina alster.




























onsdag 17 juli 2019

Vänner, vinprovningar, bad och vandringar avlöser varandra

Att träffa vänner, få prova nya spännande viner, bada både i flod och Medelhavet och vandra (när det inte är för varmt) är en alldeles perfekt semester tycker jag. Lägg därtill några trevliga restaurangbesök...

Vi hade ett par riktigt fina dagar i Pyrenéerna med R&N  som guidade oss i alla olika blommor, vilken kunskap de har. Jag lärde mig några fler namn och fick veta att många av de blommor vi såg finns bara i Pyrenéerna. Det var spännande även om jag måste erkänna att jag som är en lite otålig själ mellan varven undrade hur många nya växter de skulle hitta. Ibland gick det väldigt långsamt.

Vi har besökt för oss två nya restauranger, båda höll väldigt hög kvalitet. Granit i Colombiers sur Orb och La Table i Assignan.

Idag har vi varit med J&B på vinprovning i Minervois. Vi besökte två väldigt intressanta vingårdar, den ena, Chateau Maris som odlar biodynamiskt och har byggt vinkällaren i material som konsumerar koldioxid och som inte kräver varken kylning på sommaren eller värmning på vintern. Byggnadsmaterialet är hampa och kalk med en struktur i trä och melass som klister. Dubbla väggar ger extra isolering. Goda viner var det också.
Den andra vingården var Clos Centeilles , de har fokuserat på att nyplantera riktigt gamla vinsorter som ibland har varit nära att vara utrotade, sorter som var väldigt vanliga i Languedoc innan vinlusen kom. De har också bevisat att druvan Cinsault kan fungera alldeles utmärkt som endruvsvin om man bara hanterar druvan på rätt sätt. Cinsault kallas numera för "Söderns Pinot Noir" Det är så häftigt att besöka alla dessa ambitiösa vinmakare som arbetar så passionerat med sina viner och som så gärna bjuder in till provsmakning och berättar om sin produktion och filosofi. Det ger en extra dimension att dricka ett vin som man har fått en relation till.

Vi har också hunnit med att vara hos vår allra närmaste vintillverkare, Maurin Rouge som ligger på samma gata som vi bor på och vars druvor odlas ekologisk runt omkring vår by, mer lokalt än så får man leta efter. Goda viner och en vinodlare som alltid tar sig tid att ta emot gör inte saken sämre.



Val d´Aran, en hel dalgång full med Gentiana.



Lilja speciell för Pyrenéerna.



Sjö i Pyrenéerna 




Underbart god laxrätt på Granit.



Läcker inredning på La Table som fick en stjärna i Guide Michelin i december 2018.




Chateau Maris



Clos Centeilles



Casa Flodström









söndag 9 juni 2019

Vin i Georgien

Som vinintresserad har jag länge längtat efter att besöka Georgien- vinets vagga. För cirka 8000 år sedan skall man redan ha tillverkat vin i Kaukasusområdet.

Nu har jag varit i Georgien och fått se tillverkning av vin på det traditionella georgiska sättet. Vinet jäser i lerkärl som placeras under markytan, dessa lerkärl kallas för qvevri. Traditionellt var inte dessa krus jättestora men idag används krus som rymmer mer än 2000 liter. Naturligtvis har vi också hunnit prova lite vin och också testat deras mat som mer och mer hyllas runt om i världen.

Det finns över 500 inhemska druvor vilka när Sovjetunionen tog över landet begränsades till mindre än 20, de som gav störst avkastning. Privatägda vintillverkare försvann naturligtvis. bruket av vin är en del av Georgiens kultur och det är mycket vanligt att man har en odling av druvor på sin bakgård och tillverkar sitt eget vin, på det traditionella sättet med jäsning i lerkrus under markytan. Vi hann att bli bjudna på ett sådant vin en kväll av hotellägaren. Den allra vanligaste druvan är Saperavi en röd väldigt kraftfull druva.


Vårt första stopp var Chateau Mukhrani, slottet har anor sedan 1500 talet men det var först i slutet av 1800-talet som man började producera vin här. Den dåvarande ägaren, prinsen Ivane Mukhranbatoni åkte till Bordeaux och Champagne och kom hem och satte fart på vinproduktionen. Han började att anlägga vingårdar där det odlades både georgiska och importerade druvsorter. Han byggde ett vineri som var det största då i hela Kaukasus. Han var också först i Georgien med att göra mousserande viner. 1873 började han sedan att bygga ett slott på marken, inspirerat av Franska slott. I början av 1900-talet vann deras viner pris i Paris, ett av de som vann var ett mousserande vin. Det fanns en flaska kvar att beskåd när vi fick en visning av anläggningen.. Slottet och vintillverkningen är nu restaurerat och moderniserat och man producerar ungefär en halv miljon flaskor vin per år, både med traditionell metod och den gamla georgiska. En svensk miljardär är majoritetsägare i anläggningen tillsammans med två andra.

Vårt andra stopp med provning var hos Babaneuris Marani. Denna anläggning som också är ett litet hotell ägs av en familj som tidigare var aktiva i byggbranschen.  Idag producerar man cirka 20 000 flaskor per år allt med georgisk metod, det vill säga i qvevri. Här köpte vi med oss ett orange vin som är så deras viner blir när man använder vita druvor och jäser dem i lerkrusen.



Chateau Mukhrani



Sista flaskan av det mousserande vinet som vann pris i Paris.



Nytillverkade qvevri



Vi provade två vita ett rött och ett sött.



Och åt en härlig lunch i slottsträdgården



Babaneuris Marani, vintillverkning och hotell och restaurang. Kan rekommenderas fint ställe med pool och god mat och en mycket engagerad vintillverkare som gärna talar länge om sin vinproduktion.



Här under jord jäser vinerna.



Vi besökte också det här stället i Tbilisi, ägs av en amerikan som bott länge i Georgien och som tillverkar sina egna viner.



Att vin är djupt rotat i deras kultur ser man många bevis på.



Men här gick gränsen för mig, mjukglass med vin...


Georgien är väk värt ett besök både för vin, mat och kultur men också för dess vackra höga berg. Nästa gång jag åker dit skall jag vandra.









måndag 13 maj 2019

Ostron i underbar miljö

Senast vi var nere i vårt franska paradis testade vi ett för oss nytt ställe att avnjuta ostron på. Det är en restaurang som enbart serverar ostron och musslor. I slutet av mars satt vi en lunch ute i solen och nästan doppade fötterna i vattnet och avnjöt ett fat med ostron. Till detta naturligtvis ett glas Picpoul, det lokala vinet som passar så bra till ostron. För mig är det Picpoul eller Champagne när det bjuds ostron. Som jag berättat i ett tidigare inlägg så är det här med att äta ostron en ganska ny erfarenhet för mig. Jag smakade mitt första ostron för cirka tio år sedan men sedan dess är jag fast.

Restaurangen heter Tarbouriech och är också en ostrongrossist, så miljön är avskalad och sitter man inne är man väldigt nära där man hanterar de upptagna ostronen. Jag tyckte att det var helt fantastiskt att sitta ute och titta på ostronbäddarna lite längre ut i det glittrande vattnet.







Förutom att vara goda så tycker jag att de också är vackra!




Det fanns två olika typer av ostron att välja på. Båda är japanska ostron men beroende på hur man odlar dem blir de lite olika. De närmaste i bild här är Tarbouriech, de är lite fastare i konsistensen och smakar mer än det vanliga japanska ostronet. Anledningen till att dessa ostron blir så mycket mer köttiga beror på att man varje dag höjer upp dem så att de är ovanför vattenytan för att senare sänka ner dem igen. Detta gör man för att efterlikna tidvatten. De var en klar favorit men så kostade de nästan dubbelt så mycket.




Ett glas Picpoul




Inifrån restaurangen




Här vid den rostfria bänken öppnas det ostron mest hela tiden.




Gillar du ostron är detta definitivt ett ställe för dig.







lördag 30 mars 2019

Några dagar till i ett soligt Frankrike

Vi har haft fantastiske dagar här med en outtröttlig sol som värmt gott på dagarna. Vi har hunnit med tre långa vandringar på minst 1 mil vardera. Vi har varit vid havet och ätit ostron och varit på fågelvandring. Vi har besökt Montpellier och Marche de Lez. Hunnit träffa vänner har vi också gjort samt lite småfix i huset. E hittade en by där det finns en koloni med rödfalkar som tydligen är ovanligt.
Jag har testat att skissa med Sketch Languedoc och det var superroligt. Det kommer jag säkert att vara med på någon mer gång härnere.

Igår var det en liten skogsbrand inte så långt från vår by, Canadair-plan flög i skytteltrafik över oss på väg för att släcka och sedan fylla på tankarna igen.

Imorgon går färden norr över igen, det känns så där. Lite goda ostar får hänga med i bagaget samt en förpackning med vaktelägg, det blir bra till påsk.




Fjärilslavendeln blommar för fullt och bina är som tokiga. Dock tycker inte jag att det blir lika god honung från denna som av vanlig lavendel, men vacker är den.




Surr,surr



Bladen på vinrankorna har precis börjat titta fram.



Vinet står stolt i raka rader, utan blad på rankorna påminner fälten om masskyrkogårdar.,





Sämre plats att inta lunchen en solig torsdag får man leta efter.





Jättegoda ostron