När längtan efter sol och blå himmel blir för stor...

Och man kommer på att det finns ett litet hus i en liten sydfransk by som bara väntar på att få välkomna oss. Då blir man glad och börjar titta på om det är möjligt för jobb, familj och vänner att klämma in ett besök. Å tänk det var det! Nästa steg blir att kolla om det finns några vettiga biljetter att få tag på. Å tänk det fanns det!

Nu skall vi först fira nyår med vänner och sedan bär det iväg.

Jag hoppas kunna vandra, äta ostron, ta en tur in till Beziers eller Peznas och kanske något besök på ny och eller gammal vingård, ta härliga bad i mitt "franska spa" och hinna läsa lite. Finns det någon man känner som också är nere just nu så är det ju alltid kul att säga hej.

Julen har varit fin, vi hade glädjen att ha både I & I & lille Folke här tillsammans med A & J. Dessutom svärföräldrarna här en liten stund. Det är så underbart att träffas alla men lika underbart som det är att träffas lika tråkigt är det att skiljas. Lille Folke är ju inte så långt bort och honom träffar vi på nyårsafton också men A & J har redan åkt, inte tillbaka till Ukraina utan till Indien.

Så här blå himmel hoppas jag att få se.

Man brukar faktist kunna plocka lite vilda blommor så här års.

Naturligtvis inga blad på vinrankorna men det är så vackert ändå.

Kallt i vattnet men fint att titta på.

Morgonljuset från vår terass. Det kommer inte att vara varmt nog för att äta frukost på terassen men med lite tur kan det eventuellt gå till lunch.

 

Ostronen är extra fina nu i det lite kallare vattnet. Jag hoppas att det finns ostron kvar efter fransmännens nyårsfirande. Det vattnas redan i munnen på mig.

Ljuset är väldigt fint så här års.

Som sagt jag längtar till ljuset och lugnet och ostronen och...

Långt från södra Frankrike

Jag har inte bloggat på flera månader, inte ens när vi senast var nere i vårt paradis. Den vistelsen blev lite sönderhackad dels för att jag åkte iväg på strategimöte i Helsingfors, två dagar på en veckas vistelse märks. Dessutom hade vi checkat in en väska på resan ner som blev kvar i Paris. Air France lovade varje dag i fyra dagar att den skulle levereras till oss och att vi behövde finnas i närheten... detta gjorde också att vi inte riktigt kunde göra allt vi ville. Men vi hade det bra i vilket fall, bara att vara i vår lilla by och i vårt hus gör mig glad och lugn. Vi hann med att gå på vernissage, vara på vinprovningar, på middag hos vänner, cykla en ny " voir vert", bada i Medelhavet och äta ostron. Så det gick ingen nöd på oss men eftersom det blev kortare än planerat så längtar jag så oerhört mycket dit nu. Det blir tyvärr ingen tur runt jul och nyår men istället får vi ha alla nära o kära nära här hemma. Barnbarnet är kanske lite för lite ännu för att uppskatta julen men det är ändå roligt med små människor när det är dags att fira jul.

Efter vi kom hem från Frankrike (i mitten på oktober) har det mest blivit jobb och en renovering av vår hall.

En helgvistelse i Skåne har vi också hunnit med, i Malmö på konsert och i Ängelholm hos vänner.

I helgen har vi i alla fall fått se lite blå himmel, vilket vi i princip inte gjort på hela november. När vädret är så grått blir ju längtan efter den blå himmeln i Languedoc ännu större.

Från dagens promenad

Men det var lite för kallt för ett dopp.

På vissa ställen var det till och med is på vattnet.

Ni som känner till Caroux, visst är berget i bakgrunden format lite som Caroux?

Vackert 

21 dagar kvar, sedan blir det inte kortare dagar.

Skeppet Viking, här är himmeln lika blå som i Languedoc

Min solstråle när det är grått och annars också:) 

Hej då Madagascar!

Jag har varit på tjänsteresa på Madagascar. En ö där det växer och odlas så mycket kryddor men väldigt lite av dem används i deras egen matlagning. Jag måste säga att den traditionella maten inte smakar så mycket. Att Madagascar är en av världens 10 fattigaste länder är väldigt tydligt. En annan sak som är väldigt tydlig är Frankrikes inverkan på landet när det gäller språket vilket inte är så konstigt eftersom Madagascar var en fransk koloni i nära 80 år. Alla skyltar och namn är franska och nästan alla talar franska.

Jag är riktigt förvånad över mig själv hur mycket franska jag faktiskt kan, jag har ställt många frågor på franska under de revisioner vi gjort och faktiskt förstått väldigt mycket av svaren på franska också.

Vi har varit ute i bushen för att se hur kanel odlas och skördats, vadat genom floder, ätit lunch i en liten "hydda" hos bönderna, åkt på vägar som knappt är några vägar timma efter timma och mycket mer. De flesta lever ett väldigt enkelt liv, går upp när solen går upp och lägger sig när det blir mörkt. Man ser solceller utanför de mest ruffiga små hus och hyddor, vilket ju naturligtvis har ändrat deras levnadsvillkor en hel del.

Väldigt stor del av befolkningen lever på bara ris som odlas i massor. Andelen som inte kan läsa och skriva är väldigt stor och det är inte alltid nära till en skola eller så finns det ingen lärare i skolan.

Fattigt men väldigt rent ute på gator och i naturen inte alls som det till exempel ser ut i Indien. Ön är så grön och här finns många endemiska arter. Jag har dock inte fått tillfälle att se några lemurer som jag hoppats.

Vi har en dag kvar på denna gröna men väldigt fattiga ö.

Lunch hos bönderna

Kanelträd

Över här fick vi alla vada för att komma till odlingarna av kanel.

Solcellerna på plats

Ett av alla risfält

Här kan man klippa sig:) 

På väg mot kanelen. Djuret kallas Zebu och är någon typ av vattenbuffel. Väldigt vanlig på menyer om man har råd att äta mer än ris förstås. Det har ju inte en så stor del av befolkningen. Zebu används också som dragdjur.

Stora huvudvägen, här dock utan alla stora hål som fanns på så många ställen.

Sketching i mitt älskade Languedoc

Vid två tillfällen i år har jag testat och fått instruktion i att sketcha av Anette Morris. Det är jätteroligt och avkopplande men svårt. Anette har flera kurser varje månad och om ni får möjlighet att testa så gör det.

Här är några av mina alster.

Vänner, vinprovningar, bad och vandringar avlöser varandra

Att träffa vänner, få prova nya spännande viner, bada både i flod och Medelhavet och vandra (när det inte är för varmt) är en alldeles perfekt semester tycker jag. Lägg därtill några trevliga restaurangbesök...

Vi hade ett par riktigt fina dagar i Pyrenéerna med R&N  som guidade oss i alla olika blommor, vilken kunskap de har. Jag lärde mig några fler namn och fick veta att många av de blommor vi såg finns bara i Pyrenéerna. Det var spännande även om jag måste erkänna att jag som är en lite otålig själ mellan varven undrade hur många nya växter de skulle hitta. Ibland gick det väldigt långsamt.

Vi har besökt för oss två nya restauranger, båda höll väldigt hög kvalitet. Granit i Colombiers sur Orb och La Table i Assignan.

Idag har vi varit med J&B på vinprovning i Minervois. Vi besökte två väldigt intressanta vingårdar, den ena, Chateau Maris som odlar biodynamiskt och har byggt vinkällaren i material som konsumerar koldioxid och som inte kräver varken kylning på sommaren eller värmning på vintern. Byggnadsmaterialet är hampa och kalk med en struktur i trä och melass som klister. Dubbla väggar ger extra isolering. Goda viner var det också.
Den andra vingården var Clos Centeilles , de har fokuserat på att nyplantera riktigt gamla vinsorter som ibland har varit nära att vara utrotade, sorter som var väldigt vanliga i Languedoc innan vinlusen kom. De har också bevisat att druvan Cinsault kan fungera alldeles utmärkt som endruvsvin om man bara hanterar druvan på rätt sätt. Cinsault kallas numera för "Söderns Pinot Noir" Det är så häftigt att besöka alla dessa ambitiösa vinmakare som arbetar så passionerat med sina viner och som så gärna bjuder in till provsmakning och berättar om sin produktion och filosofi. Det ger en extra dimension att dricka ett vin som man har fått en relation till.

Vi har också hunnit med att vara hos vår allra närmaste vintillverkare, Maurin Rouge som ligger på samma gata som vi bor på och vars druvor odlas ekologisk runt omkring vår by, mer lokalt än så får man leta efter. Goda viner och en vinodlare som alltid tar sig tid att ta emot gör inte saken sämre.

Val d´Aran, en hel dalgång full med Gentiana.

Lilja speciell för Pyrenéerna.

Sjö i Pyrenéerna 

Underbart god laxrätt på Granit.

Läcker inredning på La Table som fick en stjärna i Guide Michelin i december 2018.

Chateau Maris

Clos Centeilles

Casa Flodström

Vin i Georgien

Som vinintresserad har jag länge längtat efter att besöka Georgien- vinets vagga. För cirka 8000 år sedan skall man redan ha tillverkat vin i Kaukasusområdet.

Nu har jag varit i Georgien och fått se tillverkning av vin på det traditionella georgiska sättet. Vinet jäser i lerkärl som placeras under markytan, dessa lerkärl kallas för qvevri. Traditionellt var inte dessa krus jättestora men idag används krus som rymmer mer än 2000 liter. Naturligtvis har vi också hunnit prova lite vin och också testat deras mat som mer och mer hyllas runt om i världen.

Det finns över 500 inhemska druvor vilka när Sovjetunionen tog över landet begränsades till mindre än 20, de som gav störst avkastning. Privatägda vintillverkare försvann naturligtvis. bruket av vin är en del av Georgiens kultur och det är mycket vanligt att man har en odling av druvor på sin bakgård och tillverkar sitt eget vin, på det traditionella sättet med jäsning i lerkrus under markytan. Vi hann att bli bjudna på ett sådant vin en kväll av hotellägaren. Den allra vanligaste druvan är Saperavi en röd väldigt kraftfull druva.


Vårt första stopp var Chateau Mukhrani, slottet har anor sedan 1500 talet men det var först i slutet av 1800-talet som man började producera vin här. Den dåvarande ägaren, prinsen Ivane Mukhranbatoni åkte till Bordeaux och Champagne och kom hem och satte fart på vinproduktionen. Han började att anlägga vingårdar där det odlades både georgiska och importerade druvsorter. Han byggde ett vineri som var det största då i hela Kaukasus. Han var också först i Georgien med att göra mousserande viner. 1873 började han sedan att bygga ett slott på marken, inspirerat av Franska slott. I början av 1900-talet vann deras viner pris i Paris, ett av de som vann var ett mousserande vin. Det fanns en flaska kvar att beskåd när vi fick en visning av anläggningen.. Slottet och vintillverkningen är nu restaurerat och moderniserat och man producerar ungefär en halv miljon flaskor vin per år, både med traditionell metod och den gamla georgiska. En svensk miljardär är majoritetsägare i anläggningen tillsammans med två andra.

Vårt andra stopp med provning var hos Babaneuris Marani. Denna anläggning som också är ett litet hotell ägs av en familj som tidigare var aktiva i byggbranschen.  Idag producerar man cirka 20 000 flaskor per år allt med georgisk metod, det vill säga i qvevri. Här köpte vi med oss ett orange vin som är så deras viner blir när man använder vita druvor och jäser dem i lerkrusen.

Chateau Mukhrani

Sista flaskan av det mousserande vinet som vann pris i Paris.

Nytillverkade qvevri

Vi provade två vita ett rött och ett sött.

Och åt en härlig lunch i slottsträdgården

Babaneuris Marani, vintillverkning och hotell och restaurang. Kan rekommenderas fint ställe med pool och god mat och en mycket engagerad vintillverkare som gärna talar länge om sin vinproduktion.

Här under jord jäser vinerna.

Vi besökte också det här stället i Tbilisi, ägs av en amerikan som bott länge i Georgien och som tillverkar sina egna viner.

Att vin är djupt rotat i deras kultur ser man många bevis på.

Men här gick gränsen för mig, mjukglass med vin...

Georgien är väk värt ett besök både för vin, mat och kultur men också för dess vackra höga berg. Nästa gång jag åker dit skall jag vandra.